En minnesvärd fest

 

I år är det 20 år sedan den första minderåriga flickan anlände till Oravais alldeles ensam som flykting från sitt hemland. Igår var hon, och många av de många andra som har bott på grupphemmen i Oravais, Jakobstad och Vörå under de gångna 20 åren, på plats för att fira jubileum. Det var en speciell upplevelse att få ta del av just hennes och många andras berättelser om livet i Finland. Att få höra de här nu vuxna människorna berätta om hur tacksamma de är för den språngbräda ut i livet de fick här i Oravais.

 

Det är det här jag önskar att beslutsfattarna i vårt land fick se. Tänk om de som beslutar om flyktingkvoter och stängda gränser skulle få höra hur tacksamma de som kommit hit som flyktingar är över allt vad Finland gett dem. De här människorna som flytt från sitt hemland är inte bara siffror i en statistik. De är individer som har utbildat sig, fått jobb och bildat familj. De är närvårdare, lärare och tolkar. De är det förflutna och de är framtiden.

 

Att arbeta som handledare för ensamkommande flyktingungdomar är stundtals ett väldigt krävande arbete. Det är ett arbete som inte bara är fyllt av glada miner och skojiga dagar. Det är ett arbete där man också möter mycket sorg, ilska, ångest och aggression. Det är ett arbete där man stöder och handleder människor som varit med om svåra saker i sina liv – saker som man själv inte ens kan föreställa sig. Det är ett arbete där man vissa dagar går hem med en känsla av vanmakt och andra dagar med en känsla av att man gör skillnad.

 

Jag är glad att jag får jobba med just det här, trots att det stundtals är en stor utmaning. Jag är tacksam för att få vara en liten del av de här människornas liv. En liten pusselbit i integrationen.